Idag kunde jag inte riktigt hålla emot ledsenheten, den började som en ångestkänsla o sen grät jag en skvätt o sen en jätteskvätt. Inte varit så gråtig på ett år...

Det är rätt intressant att jag skriver "kunde inte hålla emot"... mindfulness går ju ut på att kanske främst av allt inte ens försöka "hålla emot".

Men det är rätt att gråta när jag är ledsen, det är så det är att vara människa.

Varför kommer det idag? Jo, för att det har legat latent några dagar och byggts upp och jag lät det komma.

Hur känns det nu efteråt? Jo, det känns som att mycket av den där spänningen har fått komma ut men den är delvis kvar också fast den känns lite annorlunda. Jag känner att jag får bara låta allt komma ut nu…även om J eller andra får se det. Det finns tusen rädslor i min skalle… men jag låter dem vara där, ger dem kärlek. Ger mig kärlek. Jag grät mest av någon form av sentimentalitet, när jag tänkte på hur mycket jag älskar mina föräldrar, sis, bro, mina vänner osv.

På ett sätt så var det här som jag lämnade J sist, mitt i all kaos som pågick inne i skallen, nu är jag här igen och kan möta det med förhoppningsvis lite mer klokhet… mindfulness samt vetskapen att tankarna och känslorna kommer och går o de betyder inte så mycket. Jag vet att det är klokast att släppa saker som jag har grubblat på i tio år utan att hitta någon lösning. Dessa tankar och mönster vaknar i mig när jag upplever någon obehaglig men annars övergående känsla eller tanke. Att allt det där är inte den jag är, jag är den jag är när jag är mig själv i stunden i nuet och inte är så mkt uppe i skallen.

Hela min problematik bygger så mkt på att jag känner ett enormt starkt motstånd mot negativa känslor o tankar… det är därför som de finns kvar. Hela lösningen finns i attityden till alla upplevelser som jag själv beskriver som jobbiga. Det kan vara en liten spändhet i bröstet, ångestkänning, negativ tanke osv osv.

Jag kan tycka så illa om mig själv för att jag ligger här o lipar, för att jag är spänd i olika situationer osv osv… hur mår jag tex om jag säger, ”fan att jag mår dåligt nu igen”? Jo jag mår sämre? För att jag ska läka mig själv inuti så måste jag tycka själv att jag är OK när jag känner mig spänd, utmattad, förvirrad, ledsen, irriterad osv osv… lösningen ligger i att skratta lite åt mekanismen… tankemaskinen alltså… insikten om att gamla deppmönster väcks i skallen när någon lite negativ känsla eller tanke kommer in i bilden. Också insikten om att det är normalt att den drar i mig med alla krafter och vill att jag ska älta det… dvs att det är helt OK att bara släppa det även om det absolut inte känns OK att släppa det.

Sen finns nästa volt i den här tankeprocessen som är att jag blir arg på mig själv för att jag inte följer mindfulnessläran, dvs när jag kommer på mig själv med att vara borta i tankar, tänka negativt... om jag tänker "det var ju detta som jag inte skulle göra..att jag aldrig lär mig" så mår jag också sämre... och så där kan det hålla på, det finns så många tankevolter man kan göra, det är som att försöka täppa till en gammal dålig båt, om man täpper igen ett hål så börjar det läcka någon annan stans...

Så återigen, att vara mindful är att:

-Vara öppen för allt som kommer in min väg, i synnerhet sånt som jag själv klassificerar som "jobbigt". Och när jag säger öppen så menar jag genuint nyfiken, genuint accepterande, genuint välkomnande... att se alla tankar o känslor som skapas av det jobbiga men att låta bli dem.

-att några gånger under dagen ta lite pauser och bara känna in andningen och då menar jag verkligen att känna hur det känns i magen när jag andas.

-ge mig själv tålamod, även den bäste mindfulness gurun blir irriterad osv

-att strunta i all bedömning som jag gör

-att inte sträva efter något alls, bara se hur det är just nu

Men av alla dessa saker så tror jag att attityden är det viktigaste, attityden att inte sträva efter något alls, att bjuda in allt med kärlek och tålamod. 

det var väl allt för idag

jag älskar mig själv

Bodhi