Jag försöker följa boken The Mindful Way through Depression. De säger i den att första steget är att bli medveten om hur mönstret som håller mig fast i detta. För det första, varje dag när jag vaknar så mår jag bra precis när jag blir medveten om att jag är vaken, då kommer en tanke liknande "o nej nu är det morgon o då kan jag ibland fastna i negativa känslor, fan om det händer idag", så går det en våg av oro genom kroppen, sen kommer mer tankar om den oroskänslan, det kan vara: "fan att jag aldrig blir frisk", "hur ska det där gå sen idag om jag mår kass" ... Vilket resulterar i mer oro o spändhet... Jag börjar då försöka tänka på vad jag ska göra för att bli av med detta jobbiga, samtidigt cirkulerar fler tankar upp som spär på oron... Jag försöker vara mindful i nuet, att känna andningen i magen men efter några andetag är jag tillbaka uppe i skallen... O så där håller det på. Ju mer nedstämd jag blir, desto mer fokus på det, desto svårare att släppa, desto fler negativa tankar, äldre tankar på bardomen, föräldrarna, vad som gick fel, hur det ska lösas, jämförelser med gamla kompisar...tankar om att inte vilja leva längre osv osv...Så det börjar med en aversion mot att må dåligt, o sen bara fortsätter det med mitt mönster.Men alla dagar är ju inte så här. Och ibland börjar dagar så men något händer som gör att mönstret bryts.Så vad jag har lärt mig är att aversion är det som är den stors boven i dramat. Jag vet också att grubblandet, jämförandet, tänkandet, fixandet är meningslöst. Jag vet också att jag kan inte hindra störande tankar o känslor från att komma upp när jag får en dipp, jag kan inte heller hindra doppar från att komma upp. Frågan är, kan jag verkligen lära mig att leva med de här jobbiga tankarna? Kan jag lära mig att se dem som moln på himlen? Kommer jag inse att de är oviktiga, kommer jag tro på det på riktigt?Det återstår att se, tills vidare så har jag iaf skrivit ned mitt mönster o jag vet när baggar gått in i det.Jag älskar mig själv Bodhi