Senaste inläggen

Av Fredrik - 15 juli 2010 16:39

Idag kunde jag inte riktigt hålla emot ledsenheten, den började som en ångestkänsla o sen grät jag en skvätt o sen en jätteskvätt. Inte varit så gråtig på ett år...


Det är rätt intressant att jag skriver "kunde inte hålla emot"... mindfulness går ju ut på att kanske främst av allt inte ens försöka "hålla emot".


Men det är rätt att gråta när jag är ledsen, det är så det är att vara människa.


Varför kommer det idag? Jo, för att det har legat latent några dagar och byggts upp och jag lät det komma.


Hur känns det nu efteråt? Jo, det känns som att mycket av den där spänningen har fått komma ut men den är delvis kvar också fast den känns lite annorlunda. Jag känner att jag får bara låta allt komma ut nu…även om J eller andra får se det. Det finns tusen rädslor i min skalle… men jag låter dem vara där, ger dem kärlek. Ger mig kärlek. Jag grät mest av någon form av sentimentalitet, när jag tänkte på hur mycket jag älskar mina föräldrar, sis, bro, mina vänner osv.


På ett sätt så var det här som jag lämnade J sist, mitt i all kaos som pågick inne i skallen, nu är jag här igen och kan möta det med förhoppningsvis lite mer klokhet… mindfulness samt vetskapen att tankarna och känslorna kommer och går o de betyder inte så mycket. Jag vet att det är klokast att släppa saker som jag har grubblat på i tio år utan att hitta någon lösning. Dessa tankar och mönster vaknar i mig när jag upplever någon obehaglig men annars övergående känsla eller tanke. Att allt det där är inte den jag är, jag är den jag är när jag är mig själv i stunden i nuet och inte är så mkt uppe i skallen.


Hela min problematik bygger så mkt på att jag känner ett enormt starkt motstånd mot negativa känslor o tankar… det är därför som de finns kvar. Hela lösningen finns i attityden till alla upplevelser som jag själv beskriver som jobbiga. Det kan vara en liten spändhet i bröstet, ångestkänning, negativ tanke osv osv.


Jag kan tycka så illa om mig själv för att jag ligger här o lipar, för att jag är spänd i olika situationer osv osv… hur mår jag tex om jag säger, ”fan att jag mår dåligt nu igen”? Jo jag mår sämre? För att jag ska läka mig själv inuti så måste jag tycka själv att jag är OK när jag känner mig spänd, utmattad, förvirrad, ledsen, irriterad osv osv… lösningen ligger i att skratta lite åt mekanismen… tankemaskinen alltså… insikten om att gamla deppmönster väcks i skallen när någon lite negativ känsla eller tanke kommer in i bilden. Också insikten om att det är normalt att den drar i mig med alla krafter och vill att jag ska älta det… dvs att det är helt OK att bara släppa det även om det absolut inte känns OK att släppa det.


Sen finns nästa volt i den här tankeprocessen som är att jag blir arg på mig själv för att jag inte följer mindfulnessläran, dvs när jag kommer på mig själv med att vara borta i tankar, tänka negativt... om jag tänker "det var ju detta som jag inte skulle göra..att jag aldrig lär mig" så mår jag också sämre... och så där kan det hålla på, det finns så många tankevolter man kan göra, det är som att försöka täppa till en gammal dålig båt, om man täpper igen ett hål så börjar det läcka någon annan stans...


Så återigen, att vara mindful är att:

-Vara öppen för allt som kommer in min väg, i synnerhet sånt som jag själv klassificerar som "jobbigt". Och när jag säger öppen så menar jag genuint nyfiken, genuint accepterande, genuint välkomnande... att se alla tankar o känslor som skapas av det jobbiga men att låta bli dem.

-att några gånger under dagen ta lite pauser och bara känna in andningen och då menar jag verkligen att känna hur det känns i magen när jag andas.

-ge mig själv tålamod, även den bäste mindfulness gurun blir irriterad osv

-att strunta i all bedömning som jag gör

-att inte sträva efter något alls, bara se hur det är just nu


Men av alla dessa saker så tror jag att attityden är det viktigaste, attityden att inte sträva efter något alls, att bjuda in allt med kärlek och tålamod. 


det var väl allt för idag


jag älskar mig själv


Bodhi



Av Fredrik - 10 juli 2010 17:04

Jag försöker följa boken The Mindful Way through Depression. De säger i den att första steget är att bli medveten om hur mönstret som håller mig fast i detta. För det första, varje dag när jag vaknar så mår jag bra precis när jag blir medveten om att jag är vaken, då kommer en tanke liknande "o nej nu är det morgon o då kan jag ibland fastna i negativa känslor, fan om det händer idag", så går det en våg av oro genom kroppen, sen kommer mer tankar om den oroskänslan, det kan vara: "fan att jag aldrig blir frisk", "hur ska det där gå sen idag om jag mår kass" ... Vilket resulterar i mer oro o spändhet... Jag börjar då försöka tänka på vad jag ska göra för att bli av med detta jobbiga, samtidigt cirkulerar fler tankar upp som spär på oron... Jag försöker vara mindful i nuet, att känna andningen i magen men efter några andetag är jag tillbaka uppe i skallen... O så där håller det på. Ju mer nedstämd jag blir, desto mer fokus på det, desto svårare att släppa, desto fler negativa tankar, äldre tankar på bardomen, föräldrarna, vad som gick fel, hur det ska lösas, jämförelser med gamla kompisar...tankar om att inte vilja leva längre osv osv...Så det börjar med en aversion mot att må dåligt, o sen bara fortsätter det med mitt mönster.Men alla dagar är ju inte så här. Och ibland börjar dagar så men något händer som gör att mönstret bryts.Så vad jag har lärt mig är att aversion är det som är den stors boven i dramat. Jag vet också att grubblandet, jämförandet, tänkandet, fixandet är meningslöst. Jag vet också att jag kan inte hindra störande tankar o känslor från att komma upp när jag får en dipp, jag kan inte heller hindra doppar från att komma upp. Frågan är, kan jag verkligen lära mig att leva med de här jobbiga tankarna? Kan jag lära mig att se dem som moln på himlen? Kommer jag inse att de är oviktiga, kommer jag tro på det på riktigt?Det återstår att se, tills vidare så har jag iaf skrivit ned mitt mönster o jag vet när baggar gått in i det.Jag älskar mig själv Bodhi

Av Fredrik - 28 maj 2010 09:34

Förra veckan hände något i min mindfulnessträning. Jag sa till min terapeut att jag hade insett att jag har gjort fel i min mindfulnessträning i den mening att jag har inte varit i kroppen, jag har varit i huvudet när jag har mediterat. Men det var inte bara det, utan också att min inställning av att använda mindfulness för att "fixa" mina problem är tvärtemot vad mindfulness verkligen är.


Tankarna och temat eller innehållet i oroandet o grubblandet spelar inte någon roll eftersom de bara är symptom på den underliggande depressionen, de är toppen av isberget. Även om jag kanske kan hitta någon tillfällig lösning och få ett lugn genom att tänka analytiskt på ett visst problem som jag upplever en dag...så kommer det komma nya problem att oroa sig över... så har det varit länge nu. Det är inte någon långsiktig lösning att försöka analysera sig genom problemen.


Mindfulness är att vara här och nu med de känslor och kroppsliga förnimmelser som finns här nu. Min stress sätter sig i magen, bröstet o halsen. När jag får en skrämmande tanke om framtiden eller tänker något nedslående om mig själv så påverkar det min kropp på dessa ställen. Jag har alltid bara försökt att ignorera dessa känslor o tankar, eller försökt att lösa dem analytiskt, "vad är problemet?, vad är det jag är rädd för?, hur kan jag lösa det?" Det har gjort mig mer spänd 9 gånger av tio och någon enstaka gång har jag lyckats "lösa" problemet.


Så fort jag har upplevt något som obehagligt, oavsett om det är en tanke eller känsla, så har jag omedelbart skjutit mig ifrån det (aversion) och dömt ut det som någonting farligt, fel, dåligt och min omedelbara reaktion har varit antingen undvikande, förnekande eller analytiskt tänkande eller en kombination av allt.


Förra veckan på onsdagen så hade jag en dålig dag, jag kunde inte släppa stressen hur jag än försökte. Jag kämpade med att acceptera...kämpade kämpade kämpade...men ju mer jag kämpade desto mer fast blev jag. Sedan bara slutade jag. Jag slutade att vara i huvudet, vad som än kom upp så kände jag bara på känslorna som de orsakade i kroppen.


Sen torsdagen var en bra dag, fredagen hade jag en dejt som jag borde ha varit nervös inför...men jag var så jäkla mindful, kände allt i kroppen. Det var en underbar kväll hos mig. Sedan när hon sov över så fick jag en rätt stark stresskänsla i kroppen, även en dagen efter som varande länge. Men jag bara fortsatte att vara i kroppen även om tankarna snurrade vilt. Den dagen blev jättefin sen, jag kunder vara positiv och slappna av. Detta är något nytt för mig. Att kunna ha en stark stresskänsla och ändå sedan kunna undvika att gå in och grubbla o oroa mig för det.


Nästa gång vi träffades var på måndagen hos mig, jag var bara helt lugn hela kvällen med henne, visst det fanns en oro/spänning där någonstans i bakgrunden och tankar som snurrade men jag var så fast besluten att låta allt bara komma och att vara öppen och ärlig inför allt. Helt plötsligt fanns det rum för en massa fina känslor att komma fram och det var första gången på väldigt länge som jag kände riktig kärlek, att hon var rätt för mig. Underbara känslor.


Vi får väl se hur det går med henne men det viktiga här var på något sätt att jag fick känna att det finns ett annat alternativt sätt att hantera dessa jobbiga känslor på. Att så fort jag känner aversion eller märker ett obehag så ska jag stanna upp, notera vad jag tänker och gå under tankarna och connecta med känslan i kroppen...


för några år sedan tatuerade jag in veritas på axeln...det får nu en otroligt djup mening för mig...


jag älskar mig


Bodhi

Av Fredrik - 19 maj 2010 15:19

Idag började dagen med ångest på morgonen... som sprider sig in i förmiddagen och finns kvar lite så här på eftermiddagen. Jag är egentligen inte rädd för något annat än ångesten själv... samma rädsla som jag har haft i 12 år. Visst jag tänker på lite olika saker när jag vaknar och känner då hur min kropp går från totalt avslappnad till stressad... och det är då som jag får aversion mot minna känslor, så fort stressen dyker upp.


så här kan det se ut en morgon:

"Vad var det jag tänkte nu som gjorde mig stressad?"

"Vad kan jag göra för att inte bli stressad?"

"jag ska acceptera och ta emot dessa känslor med öppna armar"

"Å nej, nu blir det en dålig dag."

"Hur ska jag palla med att göra det ena och det andra idag om jag mår kass?" "fan, jag blir aldrig bättre"

...stressen ökar...

"fan nu finns det ingen återvändo..."

---jag går in i duschen där försöker jag stanna kvar i kroppen, känna känslorna från kroppen... funkar några sekunder sen fortsätter tänkandet...

"jag får aldrig leva det goda livet..."

"alla andra har det så bra"

"nej, nu är jag där o tänker igen... fokusera på kroppen istället" ...

"det måste finnas en lösning på det här, kanske om jag går upp tidigare o springer innan jobbet..."


o sen fortsätter det så där. det är först när jag mediterar och verkligen stannar kvar i känslorna och känner dem fullt ut, nästan panikkänning... när jag vågar vara helt närvarande när det känns illa... då är det som att något läker. som att jag upptäcker att det är inte så farligt ändå...


Men hela den där processen som jag skriver ovanför är jag så trött på. Jag ska prova att göra två saker på morgonen hur fan det än känns. Gå upp direkt, skvätt vatten i ansiktet, armhävningar och sedan meditera och då verkligen gå in för att känna känslorna fullt ut.


jag älskar mig


bodhi


egentligen har det varit rätt OK resten av dagen...

Av Fredrik - 17 maj 2010 11:11


mindfulness är att vara här och nu och inte i framtiden eller i bakåt i tiden. mindfulness är också 
ett annat förhållningssätt till tankar och känslor. istället för att ta allting som sker i kroppen som 
signaler på att något är fel, så kan jag se det som saker som ska upplevas fullt ut utan att hänga
sig fast vid dem. 
I min situation så handlar det om att jag hamnar i en känslomässig dipp, i dippen får jag en känsla
eller en tanke som kanske skrämmer mig. något som jag inte vet hur jag ska lösa. det kan vara
en tanke om nästan vad som helst men något som skrämmer mig. jag vill då gå in och försöka
lösa uppgiften med mitt kritiska tänkande som vapen... men det är helt meningslöst eftersom
det bara får mig längre och längre ned i spiralen. ju längre ned i spiralen jag kommer, desto sämre
mår jag och på vägen ned kopplas alla möjliga tankemönster in, tankemönster som jag har haft 
vid tidigare depressioner...det slutar med att jag inte längre vet hur något började, jag mår bara 
jävligt dåligt och allt snurrar i skallen. ... jag har hamnat där tusentals gånger. det är verkligen så
det funkar, det råder ingen tvekan om det.
mindfulness kan skapa en paus i tänkandet som är tillräckligt lång för att den där tanken eller känslan
som allt börjar med ska blåsa över, som moln på himmeln. och det funkar verkligen. saker och 
ting kommer och går. men mitt sinne har väääldigt starka negativa banor som har blivit inövade
under 12 års tid, nästan hela mitt vuxna liv. så jag får vara väldigt tålmodig med detta. jag vill 
skapa pauser, för att ge rum till något annat, något vackert, positivt, roligt, underbart...
jag älskar mig själv
edde

Mindfulness är att vara här och nu och inte i framtiden eller i bakåt i tiden. mindfulness är också ett annat förhållningssätt till tankar och känslor.


Istället för att ta allting som sker i kroppen som signaler på att något är fel, så kan jag se det som saker som ska upplevas fullt ut utan att hänga sig fast vid dem. 


I min situation så handlar det om att jag hamnar i en känslomässig dipp, i dippen får jag en känsla eller en tanke som skrämmer mig. Något som jag inte vet hur jag ska lösa. Det kan vara en tanke om nästan vad som helst men något som skrämmer mig. Jag vill då gå in och försöka lösa uppgiften med mitt kritiska tänkande som vapen... men det är helt meningslöst eftersom det bara får mig längre och längre ned i spiralen. Ju längre ned i spiralen jag kommer, desto sämre mår jag och på vägen ned kopplas alla möjliga tankemönster in, tankemönster som jag har haft vid tidigare depressioner...det slutar med att jag inte längre vet hur något började, jag mår bara jävligt dåligt och allt snurrar i skallen. Jag har hamnat där tusentals gånger. det är verkligen sådet funkar, det råder ingen tvekan om det.


Mindfulness kan skapa en paus i tänkandet som är tillräckligt lång för att den där tanken eller känslan som allt börjar med ska blåsa över, som moln på himmeln. Och det funkar verkligen. Saker och ting kommer och går. Men mitt sinne har väääldigt starka negativa banor som har blivit inövadeunder 12 års tid, nästan hela mitt vuxna liv. Så jag får vara väldigt tålmodig med detta. Jag vill skapa pauser, för att ge rum till något annat, något vackert, positivt, roligt, underbart...


jag älskar mig själv


Bodhi


Av Fredrik - 17 maj 2010 10:03

Efter ett halvårs utförande, vad har det givit mig egentligen? Jag fastnar fortfarande i mina tankar osv och jag mår inte direkt bra... även om det är lite bättre än innan. Men helt ärligt så har det inte givit mig vad jag hade hoppats...varför ljuga för mig själv?


Jag läste häromdagen igenom instruktionerna för kursen och fattar nu att jag har varit ute o cyklat lite i mitt utövande av Mindfulnessträningen. Mindfulness är så lätt men så svårt att utföra korrekt, det finns så många fallgropar. Samtidigt vet jag att Mindfulness är så rätt för mig.


Detta ska jag tänka på i mitt framtida utförande:


1. Inställning till övningarna

-släpp alla förväntningar på hur övningen ska får mig att känna

-tålamod, öppenhet


2. När jag gör övningarna

-känn efter (upplev) i kroppen hur det känns (i kontrast till att "tänka på" hur det känns eller visualisera en kroppsdel)

-bjud in alla känslor och tankar... på riktigt... känn känslorna som de skapar i kroppen och släpp sedan allt det där


Det räcker för tillfället, jag går tillbaka och gör den mest basic övningen, kroppscanningen.


jag älskar mig själv

bodhi

Av Fredrik - 22 januari 2010 15:07

Det har nu gått ett par veckor sedan jag skrev sist och det har hänt mycket även om varje förändring är subtil och nästan inte märks alls.


Jag mediterar varje dag, 2 gånger, 20 minuter per gång. Ibland blir det bara en gång men jag hoppar aldrig över en dag...om jag inte är sjuk eller okristligt bakfull.


Temat för det här blogginlägget är irritation, spänning och ångest. Först var det bara "irritation" men eftersom det så ofta mynnar ut i spänning eller ännu värre ångest och depressionskänslor så känner jag att det kan vara lämpligt att ta upp allt.


Om vi börjar med irritation, vad är det egentligen? För mig uppstår det när något inte är som jag vill att det ska vara. Särskilt när det är relation till någon annan, till exempel om jag ska göra något tillsammans med någon och personen i fråga är sen eller har glömt av det. Eller om jag arbetar i ett projekt med andra och jag får för mig att de inte arbetar lika mkt som jag. En dålig dag kan jag bli irriterad av långa köer, skrikande barn, barnvagnar osv osv... jag skulle kunna göra en lång lista, ändå är jag bara en person och andra människor stör sig på andra saker.


En annan viktig irritation är den sekundära irritationen som uppkommer av att jag blir irriterad över att jag är irriterad och det är den som tar de negativa känslorna vidare till nästa nivå.


Irritation för mig en mildare form av ilska, en diffus känsla av obehag och otålighet.


Det är först sedan jag började med Buddhismen som jag har börjat uppfatta hur otroligt energikrävande och destruktivt ilska och irritation är. Min irritation och ilska drabbar mig själv mest av alla. Obehagskänslorna är intensiva och hindrar mig från att se någon glädje med livet. De negativa känslorna har en förmåga att tränga bort allt annat. Har någon hört talas om en person som är både ilsken och i harmoni samtidigt? Antagligen inte. De har också en förmåga att dra in mig i en negativ spiral av ångest och oro och spiralen går verkligen till botten om man inte inser att man är i den och gör något åt det.


Som alla känslor så är de övergående men det kan ta olika lång tid beroende på hur jag förhåller mig till dem. Buddhismen talar inte om "bra eller dåligt", de talar om "skicklighet och oskicklighet" i meningen av hur skicklig man är på att hantera dessa oundvikliga uppkomster av ilska och irritation och liknande känslor. Just ordet "skicklighet" innebär att det är något som man kan träna. Bara den insikten är skön tycker jag, att se att det är en lång process, det gör att jag kan känna tålamod med mig själv när jag blir irriterad och arg, istället för att bli arg och irriterad på mig själv för att jag har de där känslorna. På så sätt förvärrar jag inte situationen.


För ett knappt år sedan gick jag in i en depression men det skedde inte över en natt. Det var en rätt utdragen process som pågick ett par månader där en av de mest skadliga komponenterna var att jag gick runt och liksom vältrade mig i irritation och ilska vilket gjorde mig konstant spänd. Det blev värre och värre och i slutet så kändes det som att alla vill ha en "piece of me".


Det är faktiskt fascinerande hur otroligt enkelt det är att "följa med" irritationen ned i avgrunden. Det bästa man kan göra är att observera själva processen medan den händer. Jag kan ta ett exempel från idag.


Jag skulle luncha med min kära syster och mötte upp henne på utsatt tid. Hon hade ett par ärenden att uträtta som drog ut på tiden och vi fick äta i hast och jag blev irriterad för att jag inte fick den "sköna lunchtimmen" som jag hade sett fram emot. Jag kände hur jag blev mer och mer irriterad när vi gjorde hennes ärenden. Jag kände mig verkligt irriterad på henne och hon märkte det och försökte få mig på gott humör genom att ställa lite frågor till mig som hon vet att jag vill prata om. Jag kände att hon ska minsann inte få det nöjet utan hon ska lida för att hon förstört min lunch. När jag satt där och svarade surt på hennes frågor och kände mig alltmer negativ...så såg jag plötsligt mig själv mitt uppe i processen att förvandla en trivial händelse till något negativt. Att jag höll på att ge de negativa känslorna för stort utrymme och placera in dem i min livshistoria (ego=livshistoria=min egen historia om mig själv) med tankar som: "typiskt mig att reagera så här", "nu kommer denna helgen bli negativ med", "jag blir aldrig bättre", "jag är ensam"...som är mina gamla besvärande teman.


När jag kom på mig själv hade jag ett val;

1. Fortsätta "straffa" min syster genom att vara sur. (egentligen straffa mig själv)

2. Fokusera på att göra det bästa av de 20minuterna som var kvar, fokusera på att vara i nuet. Göra mitt bästa för att acceptera den jobbiga känslan. Låta alla tankar bara komma och gå.


Jag säger inte att det är lätt men jag tycker att mediationsträningen har gjort mig bättre på både att upptäcka när jag går i fällan och att sedan släppa och gå vidare.


Det som är så svårt med att "släppa taget" om de negativa känslorna är alla tankarna som hör till de negativa känslorna. Exempelvis mina gamla tematankar som jag skrev ovan. Men med vetskapen att det är just de där tankarna och mitt gamla invanda beteende att älta dem som är depressionen så är det lättare att släppa och se vad som kan komma upp i det utrymme som lämnas.


Så vad gör du när irritation och ilska kommer upp?

1. Börja med att kolla om det är något gammalt mönster?

2. Erkänn att du är arg just nu.

3. Vill du att ilskan ska bli depression och mer lidande?

4. Se om du med kärlek och tålamod med dig själv, bara kan acceptera alla tankar och känslor som är där och bara gå vidare med vad du håller på med.


Det tror jag är det bästa sättet att hantera jobbiga känslor på.


Det kommer alltid finnas en tanke som ropar "nu förnekar/förtränger du" men det är inte sant så länge som du tillåter dig själv att ha känslorna och tankarna. Låter dem finnas där utan att gå upp i dem och analysera dem.


Fredrik


Av Fredrik - 18 december 2009 17:00

Denna blogg skriver jag mest till mig själv men också för andra som har eller har haft deppressioner och ångest. Detta är helt enkelt min resa genom en deppression och de erfarenheter som jag träffar på genom mitt sökande efter frihet. Det är min förhoppning att mina erfarenheter ska kunna hjälpa någon annan i samma situation.


Jag vet hur livet var utan ångest och depressionen och det är en jäkla skillnad. Jag fick min första depression när jag var 21. Den kom några månader efter att jag fått mina första ångestattacker. 


Nu tio år senare har jag haft långa perioder där jag har mått väldigt bra även om ångestproblematiken aldrig riktigt har släppt. Och det var också ångesten som också förde tillbaka mig till depressionen igen för snart ett år sedan.


Nu har det gått tio månader sedan ångesten och depressionen förs kom tillbaka och idag har jag en dålig dag.


Jag sökte mig till en ACT terapeut då i mars för ett år sedan. Jag gick dit några gånger men jag tror att jag helt enkelt var för deprimerad för att jag skulle få ut något av det. Under sommaren hade jag ett uppehåll i terapin och anmälde mig då till en kurs i "Mindfulness" för personer som har haft återkommande problem med depressioner och. Det var en åttaveckorskurs där vi träffades en gång i veckan. Kursen gick mest ut på att lära sig se vad det egentligen är som får oss att bli deprimerade. Att det är sinnet som pumpar oss med negativa tankar och föreställningar som vi fastnar i och ältar och snurrar in oss i tills vi är helt förvirrade och deprimerade och känner oss helt hopplösa. 


Dessa negativa tankar är ofta riktade som kritik mot oss själva. Något som var rätt fascinerande i den här gruppen som jag gick i var att alla hade lite olika teman på sina tankar. Men det som var gemensamt var att alla hade dem. Mina egna negativa tankar handlar om ett par olika saker. Mitt absoluta "favorittema" är min prestationsångest till kärleksförhållanden. Det var kring detta som min ångest började för sisådär tio år sedan. Jag "fick inte upp den" en gång när jag skulle ligga med en tjej och sedan började jag älta det där i all oändlighet med tankar på att jag var gay, inte skulle kunna ha en familj, att jag är så annorlunda, konstig, värdelös osv...Även om jag har haft flera jättefina förhållanden på senare år så har ändå den där ångesten aldrig riktigt försvunnit helt... 


Det kan också vara rent skrämmande tankar som att jag går förbi en snäll söt liten tant på stan och så kommer någon tanke som "tänk om jag puttar ut henne i gatan" eller något liknande. Eller jag kan gå på en bro och tänker att, tänk om jag kastar mig själv eller någon annan över bron. Då får jag ibland jättemkt ångest för att jag är någon form av "hemsk monster människa"...


Det var detta som var lite fascinerande med Mindfullnesskursen som sagt, att se att vi alla hade exakt samma komponent som drog ned oss så mycket gång på gång... det spelade ingen roll vad temat var, det var själva "mekanismen" i sinnet som var det skadliga.


OK, så långt så bra. Tekniken som används i mindfulness är meditation och meditativ yoga etc. Jag mediterar sedan tre månader varje dag. 


För cirka en månad sedan, kanske lite mer så tog kursen slut och jag ville gärna gå till något annat ställe där man kan meditera så jag hamnade i en Buddhistisk Sanga. Det ska väl också säga att Mindfulness är direkt taget från Buddhismen, man har bara skalat ned det lite och sedan gjort vetenskapliga tester på det och konstaterat att det är bra för folk med återkommande depressioner.


Buddhismen för mig är en 2500 årig gammal lära där vise män har satt sig ned och funderat på vad det mänskliga lidandet egentligen kommer ifrån? Kommer det inifrån oss själva eller kommer det utifrån? Eller en modernare fråga är väl, varför är vi i väst så väldigt olyckliga trots att vi har allt vi behöver och mer därtill rent materialistiskt sett?


Nu måste jag springa iväg men jag återkommer med fler poster om min utveckling med Buddhismen och Mindfulness.



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards