Förra veckan hände något i min mindfulnessträning. Jag sa till min terapeut att jag hade insett att jag har gjort fel i min mindfulnessträning i den mening att jag har inte varit i kroppen, jag har varit i huvudet när jag har mediterat. Men det var inte bara det, utan också att min inställning av att använda mindfulness för att "fixa" mina problem är tvärtemot vad mindfulness verkligen är.

Tankarna och temat eller innehållet i oroandet o grubblandet spelar inte någon roll eftersom de bara är symptom på den underliggande depressionen, de är toppen av isberget. Även om jag kanske kan hitta någon tillfällig lösning och få ett lugn genom att tänka analytiskt på ett visst problem som jag upplever en dag...så kommer det komma nya problem att oroa sig över... så har det varit länge nu. Det är inte någon långsiktig lösning att försöka analysera sig genom problemen.

Mindfulness är att vara här och nu med de känslor och kroppsliga förnimmelser som finns här nu. Min stress sätter sig i magen, bröstet o halsen. När jag får en skrämmande tanke om framtiden eller tänker något nedslående om mig själv så påverkar det min kropp på dessa ställen. Jag har alltid bara försökt att ignorera dessa känslor o tankar, eller försökt att lösa dem analytiskt, "vad är problemet?, vad är det jag är rädd för?, hur kan jag lösa det?" Det har gjort mig mer spänd 9 gånger av tio och någon enstaka gång har jag lyckats "lösa" problemet.

Så fort jag har upplevt något som obehagligt, oavsett om det är en tanke eller känsla, så har jag omedelbart skjutit mig ifrån det (aversion) och dömt ut det som någonting farligt, fel, dåligt och min omedelbara reaktion har varit antingen undvikande, förnekande eller analytiskt tänkande eller en kombination av allt.

Förra veckan på onsdagen så hade jag en dålig dag, jag kunde inte släppa stressen hur jag än försökte. Jag kämpade med att acceptera...kämpade kämpade kämpade...men ju mer jag kämpade desto mer fast blev jag. Sedan bara slutade jag. Jag slutade att vara i huvudet, vad som än kom upp så kände jag bara på känslorna som de orsakade i kroppen.

Sen torsdagen var en bra dag, fredagen hade jag en dejt som jag borde ha varit nervös inför...men jag var så jäkla mindful, kände allt i kroppen. Det var en underbar kväll hos mig. Sedan när hon sov över så fick jag en rätt stark stresskänsla i kroppen, även en dagen efter som varande länge. Men jag bara fortsatte att vara i kroppen även om tankarna snurrade vilt. Den dagen blev jättefin sen, jag kunder vara positiv och slappna av. Detta är något nytt för mig. Att kunna ha en stark stresskänsla och ändå sedan kunna undvika att gå in och grubbla o oroa mig för det.

Nästa gång vi träffades var på måndagen hos mig, jag var bara helt lugn hela kvällen med henne, visst det fanns en oro/spänning där någonstans i bakgrunden och tankar som snurrade men jag var så fast besluten att låta allt bara komma och att vara öppen och ärlig inför allt. Helt plötsligt fanns det rum för en massa fina känslor att komma fram och det var första gången på väldigt länge som jag kände riktig kärlek, att hon var rätt för mig. Underbara känslor.

Vi får väl se hur det går med henne men det viktiga här var på något sätt att jag fick känna att det finns ett annat alternativt sätt att hantera dessa jobbiga känslor på. Att så fort jag känner aversion eller märker ett obehag så ska jag stanna upp, notera vad jag tänker och gå under tankarna och connecta med känslan i kroppen...

för några år sedan tatuerade jag in veritas på axeln...det får nu en otroligt djup mening för mig...

jag älskar mig

Bodhi

Idag kunde jag inte riktigt hålla emot ledsenheten, den började som en ångestkänsla o sen grät jag en skvätt o sen en jätteskvätt. Inte varit så gråtig på ett år...   Det är rätt intressant att jag skriver "kunde inte hålla emot"... mindfulness g...

Jag försöker följa boken The Mindful Way through Depression. De säger i den att första steget är att bli medveten om hur mönstret som håller mig fast i detta. För det första, varje dag när jag vaknar så mår jag bra precis när jag blir medveten om...

Idag började dagen med ångest på morgonen... som sprider sig in i förmiddagen och finns kvar lite så här på eftermiddagen. Jag är egentligen inte rädd för något annat än ångesten själv... samma rädsla som jag har haft i 12 år. Visst jag tänker på lit...

  mindfulness är att vara här och nu och inte i framtiden eller i bakåt i tiden. mindfulness är också  ett annat förhållningssätt till tankar och känslor. istället för att ta allting som sker i kroppen som  signaler på att något är fel, så kan ja...

Efter ett halvårs utförande, vad har det givit mig egentligen? Jag fastnar fortfarande i mina tankar osv och jag mår inte direkt bra... även om det är lite bättre än innan. Men helt ärligt så har det inte givit mig vad jag hade hoppats...varför ljuga...