Idag började dagen med ångest på morgonen... som sprider sig in i förmiddagen och finns kvar lite så här på eftermiddagen. Jag är egentligen inte rädd för något annat än ångesten själv... samma rädsla som jag har haft i 12 år. Visst jag tänker på lite olika saker när jag vaknar och känner då hur min kropp går från totalt avslappnad till stressad... och det är då som jag får aversion mot minna känslor, så fort stressen dyker upp.

så här kan det se ut en morgon:

"Vad var det jag tänkte nu som gjorde mig stressad?"

"Vad kan jag göra för att inte bli stressad?"

"jag ska acceptera och ta emot dessa känslor med öppna armar"

"Å nej, nu blir det en dålig dag."

"Hur ska jag palla med att göra det ena och det andra idag om jag mår kass?" "fan, jag blir aldrig bättre"

...stressen ökar...

"fan nu finns det ingen återvändo..."

---jag går in i duschen där försöker jag stanna kvar i kroppen, känna känslorna från kroppen... funkar några sekunder sen fortsätter tänkandet...

"jag får aldrig leva det goda livet..."

"alla andra har det så bra"

"nej, nu är jag där o tänker igen... fokusera på kroppen istället" ...

"det måste finnas en lösning på det här, kanske om jag går upp tidigare o springer innan jobbet..."

o sen fortsätter det så där. det är först när jag mediterar och verkligen stannar kvar i känslorna och känner dem fullt ut, nästan panikkänning... när jag vågar vara helt närvarande när det känns illa... då är det som att något läker. som att jag upptäcker att det är inte så farligt ändå...

Men hela den där processen som jag skriver ovanför är jag så trött på. Jag ska prova att göra två saker på morgonen hur fan det än känns. Gå upp direkt, skvätt vatten i ansiktet, armhävningar och sedan meditera och då verkligen gå in för att känna känslorna fullt ut.

jag älskar mig

bodhi

egentligen har det varit rätt OK resten av dagen...