Denna blogg skriver jag mest till mig själv men också för andra som har eller har haft deppressioner och ångest. Detta är helt enkelt min resa genom en deppression och de erfarenheter som jag träffar på genom mitt sökande efter frihet. Det är min förhoppning att mina erfarenheter ska kunna hjälpa någon annan i samma situation.

Jag vet hur livet var utan ångest och depressionen och det är en jäkla skillnad. Jag fick min första depression när jag var 21. Den kom några månader efter att jag fått mina första ångestattacker. 

Nu tio år senare har jag haft långa perioder där jag har mått väldigt bra även om ångestproblematiken aldrig riktigt har släppt. Och det var också ångesten som också förde tillbaka mig till depressionen igen för snart ett år sedan.

Nu har det gått tio månader sedan ångesten och depressionen förs kom tillbaka och idag har jag en dålig dag.

Jag sökte mig till en ACT terapeut då i mars för ett år sedan. Jag gick dit några gånger men jag tror att jag helt enkelt var för deprimerad för att jag skulle få ut något av det. Under sommaren hade jag ett uppehåll i terapin och anmälde mig då till en kurs i "Mindfulness" för personer som har haft återkommande problem med depressioner och. Det var en åttaveckorskurs där vi träffades en gång i veckan. Kursen gick mest ut på att lära sig se vad det egentligen är som får oss att bli deprimerade. Att det är sinnet som pumpar oss med negativa tankar och föreställningar som vi fastnar i och ältar och snurrar in oss i tills vi är helt förvirrade och deprimerade och känner oss helt hopplösa. 

Dessa negativa tankar är ofta riktade som kritik mot oss själva. Något som var rätt fascinerande i den här gruppen som jag gick i var att alla hade lite olika teman på sina tankar. Men det som var gemensamt var att alla hade dem. Mina egna negativa tankar handlar om ett par olika saker. Mitt absoluta "favorittema" är min prestationsångest till kärleksförhållanden. Det var kring detta som min ångest började för sisådär tio år sedan. Jag "fick inte upp den" en gång när jag skulle ligga med en tjej och sedan började jag älta det där i all oändlighet med tankar på att jag var gay, inte skulle kunna ha en familj, att jag är så annorlunda, konstig, värdelös osv...Även om jag har haft flera jättefina förhållanden på senare år så har ändå den där ångesten aldrig riktigt försvunnit helt... 

Det kan också vara rent skrämmande tankar som att jag går förbi en snäll söt liten tant på stan och så kommer någon tanke som "tänk om jag puttar ut henne i gatan" eller något liknande. Eller jag kan gå på en bro och tänker att, tänk om jag kastar mig själv eller någon annan över bron. Då får jag ibland jättemkt ångest för att jag är någon form av "hemsk monster människa"...

Det var detta som var lite fascinerande med Mindfullnesskursen som sagt, att se att vi alla hade exakt samma komponent som drog ned oss så mycket gång på gång... det spelade ingen roll vad temat var, det var själva "mekanismen" i sinnet som var det skadliga.

OK, så långt så bra. Tekniken som används i mindfulness är meditation och meditativ yoga etc. Jag mediterar sedan tre månader varje dag. 

För cirka en månad sedan, kanske lite mer så tog kursen slut och jag ville gärna gå till något annat ställe där man kan meditera så jag hamnade i en Buddhistisk Sanga. Det ska väl också säga att Mindfulness är direkt taget från Buddhismen, man har bara skalat ned det lite och sedan gjort vetenskapliga tester på det och konstaterat att det är bra för folk med återkommande depressioner.

Buddhismen för mig är en 2500 årig gammal lära där vise män har satt sig ned och funderat på vad det mänskliga lidandet egentligen kommer ifrån? Kommer det inifrån oss själva eller kommer det utifrån? Eller en modernare fråga är väl, varför är vi i väst så väldigt olyckliga trots att vi har allt vi behöver och mer därtill rent materialistiskt sett?

Nu måste jag springa iväg men jag återkommer med fler poster om min utveckling med Buddhismen och Mindfulness.