Förra veckan hände något i min mindfulnessträning. Jag sa till min terapeut att jag hade insett att jag har gjort fel i min mindfulnessträning i den mening att jag har inte varit i kroppen, jag har varit i huvudet när jag har mediterat. Men det var inte bara det, utan också att min inställning av att använda mindfulness för att "fixa" mina problem är tvärtemot vad mindfulness verkligen är.

Tankarna och temat eller innehållet i oroandet o grubblandet spelar inte någon roll eftersom de bara är symptom på den underliggande depressionen, de är toppen av isberget. Även om jag kanske kan hitta någon tillfällig lösning och få ett lugn genom att tänka analytiskt på ett visst problem som jag upplever en dag...så kommer det komma nya problem att oroa sig över... så har det varit länge nu. Det är inte någon långsiktig lösning att försöka analysera sig genom problemen.

Mindfulness är att vara här och nu med de känslor och kroppsliga förnimmelser som finns här nu. Min stress sätter sig i magen, bröstet o halsen. När jag får en skrämmande tanke om framtiden eller tänker något nedslående om mig själv så påverkar det min kropp på dessa ställen. Jag har alltid bara försökt att ignorera dessa känslor o tankar, eller försökt att lösa dem analytiskt, "vad är problemet?, vad är det jag är rädd för?, hur kan jag lösa det?" Det har gjort mig mer spänd 9 gånger av tio och någon enstaka gång har jag lyckats "lösa" problemet.

Så fort jag har upplevt något som obehagligt, oavsett om det är en tanke eller känsla, så har jag omedelbart skjutit mig ifrån det (aversion) och dömt ut det som någonting farligt, fel, dåligt och min omedelbara reaktion har varit antingen undvikande, förnekande eller analytiskt tänkande eller en kombination av allt.

Förra veckan på onsdagen så hade jag en dålig dag, jag kunde inte släppa stressen hur jag än försökte. Jag kämpade med att acceptera...kämpade kämpade kämpade...men ju mer jag kämpade desto mer fast blev jag. Sedan bara slutade jag. Jag slutade att vara i huvudet, vad som än kom upp så kände jag bara på känslorna som de orsakade i kroppen.

Sen torsdagen var en bra dag, fredagen hade jag en dejt som jag borde ha varit nervös inför...men jag var så jäkla mindful, kände allt i kroppen. Det var en underbar kväll hos mig. Sedan när hon sov över så fick jag en rätt stark stresskänsla i kroppen, även en dagen efter som varande länge. Men jag bara fortsatte att vara i kroppen även om tankarna snurrade vilt. Den dagen blev jättefin sen, jag kunder vara positiv och slappna av. Detta är något nytt för mig. Att kunna ha en stark stresskänsla och ändå sedan kunna undvika att gå in och grubbla o oroa mig för det.

Nästa gång vi träffades var på måndagen hos mig, jag var bara helt lugn hela kvällen med henne, visst det fanns en oro/spänning där någonstans i bakgrunden och tankar som snurrade men jag var så fast besluten att låta allt bara komma och att vara öppen och ärlig inför allt. Helt plötsligt fanns det rum för en massa fina känslor att komma fram och det var första gången på väldigt länge som jag kände riktig kärlek, att hon var rätt för mig. Underbara känslor.

Vi får väl se hur det går med henne men det viktiga här var på något sätt att jag fick känna att det finns ett annat alternativt sätt att hantera dessa jobbiga känslor på. Att så fort jag känner aversion eller märker ett obehag så ska jag stanna upp, notera vad jag tänker och gå under tankarna och connecta med känslan i kroppen...

för några år sedan tatuerade jag in veritas på axeln...det får nu en otroligt djup mening för mig...

jag älskar mig

Bodhi

Idag började dagen med ångest på morgonen... som sprider sig in i förmiddagen och finns kvar lite så här på eftermiddagen. Jag är egentligen inte rädd för något annat än ångesten själv... samma rädsla som jag har haft i 12 år. Visst jag tänker på lite olika saker när jag vaknar och känner då hur min kropp går från totalt avslappnad till stressad... och det är då som jag får aversion mot minna känslor, så fort stressen dyker upp.

så här kan det se ut en morgon:

"Vad var det jag tänkte nu som gjorde mig stressad?"

"Vad kan jag göra för att inte bli stressad?"

"jag ska acceptera och ta emot dessa känslor med öppna armar"

"Å nej, nu blir det en dålig dag."

"Hur ska jag palla med att göra det ena och det andra idag om jag mår kass?" "fan, jag blir aldrig bättre"

...stressen ökar...

"fan nu finns det ingen återvändo..."

---jag går in i duschen där försöker jag stanna kvar i kroppen, känna känslorna från kroppen... funkar några sekunder sen fortsätter tänkandet...

"jag får aldrig leva det goda livet..."

"alla andra har det så bra"

"nej, nu är jag där o tänker igen... fokusera på kroppen istället" ...

"det måste finnas en lösning på det här, kanske om jag går upp tidigare o springer innan jobbet..."

o sen fortsätter det så där. det är först när jag mediterar och verkligen stannar kvar i känslorna och känner dem fullt ut, nästan panikkänning... när jag vågar vara helt närvarande när det känns illa... då är det som att något läker. som att jag upptäcker att det är inte så farligt ändå...

Men hela den där processen som jag skriver ovanför är jag så trött på. Jag ska prova att göra två saker på morgonen hur fan det än känns. Gå upp direkt, skvätt vatten i ansiktet, armhävningar och sedan meditera och då verkligen gå in för att känna känslorna fullt ut.

jag älskar mig

bodhi

egentligen har det varit rätt OK resten av dagen...

Mindfulness är att vara här och nu och inte i framtiden eller i bakåt i tiden. mindfulness är också ett annat förhållningssätt till tankar och känslor.

Istället för att ta allting som sker i kroppen som signaler på att något är fel, så kan jag se det som saker som ska upplevas fullt ut utan att hänga sig fast vid dem. 

I min situation så handlar det om att jag hamnar i en känslomässig dipp, i dippen får jag en känsla eller en tanke som skrämmer mig. Något som jag inte vet hur jag ska lösa. Det kan vara en tanke om nästan vad som helst men något som skrämmer mig. Jag vill då gå in och försöka lösa uppgiften med mitt kritiska tänkande som vapen... men det är helt meningslöst eftersom det bara får mig längre och längre ned i spiralen. Ju längre ned i spiralen jag kommer, desto sämre mår jag och på vägen ned kopplas alla möjliga tankemönster in, tankemönster som jag har haft vid tidigare depressioner...det slutar med att jag inte längre vet hur något började, jag mår bara jävligt dåligt och allt snurrar i skallen. Jag har hamnat där tusentals gånger. det är verkligen sådet funkar, det råder ingen tvekan om det.

Mindfulness kan skapa en paus i tänkandet som är tillräckligt lång för att den där tanken eller känslan som allt börjar med ska blåsa över, som moln på himmeln. Och det funkar verkligen. Saker och ting kommer och går. Men mitt sinne har väääldigt starka negativa banor som har blivit inövadeunder 12 års tid, nästan hela mitt vuxna liv. Så jag får vara väldigt tålmodig med detta. Jag vill skapa pauser, för att ge rum till något annat, något vackert, positivt, roligt, underbart...

jag älskar mig själv

Bodhi

Efter ett halvårs utförande, vad har det givit mig egentligen? Jag fastnar fortfarande i mina tankar osv och jag mår inte direkt bra... även om det är lite bättre än innan. Men helt ärligt så har det inte givit mig vad jag hade hoppats...varför ljuga för mig själv?

Jag läste häromdagen igenom instruktionerna för kursen och fattar nu att jag har varit ute o cyklat lite i mitt utövande av Mindfulnessträningen. Mindfulness är så lätt men så svårt att utföra korrekt, det finns så många fallgropar. Samtidigt vet jag att Mindfulness är så rätt för mig.

Detta ska jag tänka på i mitt framtida utförande:

1. Inställning till övningarna

-släpp alla förväntningar på hur övningen ska får mig att känna

-tålamod, öppenhet

2. När jag gör övningarna

-känn efter (upplev) i kroppen hur det känns (i kontrast till att "tänka på" hur det känns eller visualisera en kroppsdel)

-bjud in alla känslor och tankar... på riktigt... känn känslorna som de skapar i kroppen och släpp sedan allt det där

Det räcker för tillfället, jag går tillbaka och gör den mest basic övningen, kroppscanningen.

jag älskar mig själv

bodhi