Idag kunde jag inte riktigt hålla emot ledsenheten, den började som en ångestkänsla o sen grät jag en skvätt o sen en jätteskvätt. Inte varit så gråtig på ett år...

Det är rätt intressant att jag skriver "kunde inte hålla emot"... mindfulness går ju ut på att kanske främst av allt inte ens försöka "hålla emot".

Men det är rätt att gråta när jag är ledsen, det är så det är att vara människa.

Varför kommer det idag? Jo, för att det har legat latent några dagar och byggts upp och jag lät det komma.

Hur känns det nu efteråt? Jo, det känns som att mycket av den där spänningen har fått komma ut men den är delvis kvar också fast den känns lite annorlunda. Jag känner att jag får bara låta allt komma ut nu…även om J eller andra får se det. Det finns tusen rädslor i min skalle… men jag låter dem vara där, ger dem kärlek. Ger mig kärlek. Jag grät mest av någon form av sentimentalitet, när jag tänkte på hur mycket jag älskar mina föräldrar, sis, bro, mina vänner osv.

På ett sätt så var det här som jag lämnade J sist, mitt i all kaos som pågick inne i skallen, nu är jag här igen och kan möta det med förhoppningsvis lite mer klokhet… mindfulness samt vetskapen att tankarna och känslorna kommer och går o de betyder inte så mycket. Jag vet att det är klokast att släppa saker som jag har grubblat på i tio år utan att hitta någon lösning. Dessa tankar och mönster vaknar i mig när jag upplever någon obehaglig men annars övergående känsla eller tanke. Att allt det där är inte den jag är, jag är den jag är när jag är mig själv i stunden i nuet och inte är så mkt uppe i skallen.

Hela min problematik bygger så mkt på att jag känner ett enormt starkt motstånd mot negativa känslor o tankar… det är därför som de finns kvar. Hela lösningen finns i attityden till alla upplevelser som jag själv beskriver som jobbiga. Det kan vara en liten spändhet i bröstet, ångestkänning, negativ tanke osv osv.

Jag kan tycka så illa om mig själv för att jag ligger här o lipar, för att jag är spänd i olika situationer osv osv… hur mår jag tex om jag säger, ”fan att jag mår dåligt nu igen”? Jo jag mår sämre? För att jag ska läka mig själv inuti så måste jag tycka själv att jag är OK när jag känner mig spänd, utmattad, förvirrad, ledsen, irriterad osv osv… lösningen ligger i att skratta lite åt mekanismen… tankemaskinen alltså… insikten om att gamla deppmönster väcks i skallen när någon lite negativ känsla eller tanke kommer in i bilden. Också insikten om att det är normalt att den drar i mig med alla krafter och vill att jag ska älta det… dvs att det är helt OK att bara släppa det även om det absolut inte känns OK att släppa det.

Sen finns nästa volt i den här tankeprocessen som är att jag blir arg på mig själv för att jag inte följer mindfulnessläran, dvs när jag kommer på mig själv med att vara borta i tankar, tänka negativt... om jag tänker "det var ju detta som jag inte skulle göra..att jag aldrig lär mig" så mår jag också sämre... och så där kan det hålla på, det finns så många tankevolter man kan göra, det är som att försöka täppa till en gammal dålig båt, om man täpper igen ett hål så börjar det läcka någon annan stans...

Så återigen, att vara mindful är att:

-Vara öppen för allt som kommer in min väg, i synnerhet sånt som jag själv klassificerar som "jobbigt". Och när jag säger öppen så menar jag genuint nyfiken, genuint accepterande, genuint välkomnande... att se alla tankar o känslor som skapas av det jobbiga men att låta bli dem.

-att några gånger under dagen ta lite pauser och bara känna in andningen och då menar jag verkligen att känna hur det känns i magen när jag andas.

-ge mig själv tålamod, även den bäste mindfulness gurun blir irriterad osv

-att strunta i all bedömning som jag gör

-att inte sträva efter något alls, bara se hur det är just nu

Men av alla dessa saker så tror jag att attityden är det viktigaste, attityden att inte sträva efter något alls, att bjuda in allt med kärlek och tålamod. 

det var väl allt för idag

jag älskar mig själv

Bodhi

Jag försöker följa boken The Mindful Way through Depression. De säger i den att första steget är att bli medveten om hur mönstret som håller mig fast i detta. För det första, varje dag när jag vaknar så mår jag bra precis när jag blir medveten om att jag är vaken, då kommer en tanke liknande "o nej nu är det morgon o då kan jag ibland fastna i negativa känslor, fan om det händer idag", så går det en våg av oro genom kroppen, sen kommer mer tankar om den oroskänslan, det kan vara: "fan att jag aldrig blir frisk", "hur ska det där gå sen idag om jag mår kass" ... Vilket resulterar i mer oro o spändhet... Jag börjar då försöka tänka på vad jag ska göra för att bli av med detta jobbiga, samtidigt cirkulerar fler tankar upp som spär på oron... Jag försöker vara mindful i nuet, att känna andningen i magen men efter några andetag är jag tillbaka uppe i skallen... O så där håller det på. Ju mer nedstämd jag blir, desto mer fokus på det, desto svårare att släppa, desto fler negativa tankar, äldre tankar på bardomen, föräldrarna, vad som gick fel, hur det ska lösas, jämförelser med gamla kompisar...tankar om att inte vilja leva längre osv osv...Så det börjar med en aversion mot att må dåligt, o sen bara fortsätter det med mitt mönster.Men alla dagar är ju inte så här. Och ibland börjar dagar så men något händer som gör att mönstret bryts.Så vad jag har lärt mig är att aversion är det som är den stors boven i dramat. Jag vet också att grubblandet, jämförandet, tänkandet, fixandet är meningslöst. Jag vet också att jag kan inte hindra störande tankar o känslor från att komma upp när jag får en dipp, jag kan inte heller hindra doppar från att komma upp. Frågan är, kan jag verkligen lära mig att leva med de här jobbiga tankarna? Kan jag lära mig att se dem som moln på himlen? Kommer jag inse att de är oviktiga, kommer jag tro på det på riktigt?Det återstår att se, tills vidare så har jag iaf skrivit ned mitt mönster o jag vet när baggar gått in i det.Jag älskar mig själv Bodhi